gotmos

Man tror med tiden att sorgen ska läka ut. Att kinderna inte längre ska bli fuktiga när man pratar om den man saknar. Man är rädd för att glömma, nu vet jag att man aldrig glömmer. Saknaden blir bara större. Minnena förstärks. Han känns långt borta men samtidigt så oerhört nära mig. Jag kan känna hans lukt när jag tänker på den och hans mjuka kind fylld av vassa skäggstubb när jag ger honom en kram. Hans pilimariska blick. Fantasier starkare än någonsin och saknad i oändlighet